Frida Ellinor

Operationen blir allt mer dåtid och smärtan och oron med den. Ersättaren av de två sistnämnda blir dock en smått irriterande, ja just det, irritation. Irritationen över att inte kunna gå. Irritationen över att inte kunna bära något, eller för den delen använda händerna till någonting alls, medan man kryckar sig fram. Exempel på detta är väl hur iskalla genomstela händerna blir i vinterkylan när man glömt fingervantarna en dag. Smått irriterande är det också att inte kunna vinka till människor utan att stanna, man blir tvungen att ta till den mer diskreta och kanske mer normala metoden, att nicka så smått som hej. Och normalt är ju aldrig särskilt roligt. Vidare på listan, irritationen av folk som tittar och glor, vart man än går. Irritationen att alltid vara så himlans långsam, typexempel sinka busskön en hel del när man ska gå på, visa kort, slå sig ner. Ja listan kan göras hur lång som helst. Men jag tror jag stannar här.

Eftersom jag ska upp halv sju imorn samt krycka mig ner mot bussen 20 minuter innan den anländer, jämfört med innan operation: 3 minuter. Så det blir massa tidigare att stiga upp än förra veckan, då jag LYXIGT nog fick åka taxi.

Irritation efter irritation mina damer och herrar.
Well well, imorgon börjar demokrativeckan. Kan behövas.

Go natt!