Paradox?
Jag borde egentligen skrivit ett inlägg igår, ty det var ingen vanlig dag. Men jag blev så pressad av det att jag lät bli. Varför lägga allt på en dag? Det gör fortfarande lika ont idag.
Igår klädde jag mig som pappas prinsessa, dessutom var jag pigg och på glatt humör tack vare mitt trogna AntiCC-gäng, med undantag för den där ständiga närvaron av dagens datum inprintat i skallen samt några minuter under dagen då jag tog upp det till ytan för att begrunda.
Idag ville jag inte stiga upp ur sängen och än mindre åka buss till skolan för att gå en långisdag som inkluderar historialektion. Hela dagen upplevde jag något jag beräknar vara reaktionen av A) efterreaktion av igår?, B) stannade uppe för länge igår och C) börjar bli utmattad av att inte kunna ta taxin till skolan. Det var en konstig känsla som lade sig i grunden och nästan fick mig att ge upp och skolka halva dagen. Dessutom blev jag sur på Lisa och Sandro för att de inte ville sitta jämte mig och Flis på coca-cola-föreläsningen, euhm? Jag började nästan gråta herregud. Oftast, innan man börjar gråta, så vet man väl åtminstonde vad det är man är ledsen för? Weird.
Konstigt att igår, "the day", blev en hyfsat hövlig dag medan dagen efter blev o-ordnat kaos.
I guess sorrow doesn't play by the rules.
RIP father. Miss you love you. Forever.
Igår klädde jag mig som pappas prinsessa, dessutom var jag pigg och på glatt humör tack vare mitt trogna AntiCC-gäng, med undantag för den där ständiga närvaron av dagens datum inprintat i skallen samt några minuter under dagen då jag tog upp det till ytan för att begrunda.
Idag ville jag inte stiga upp ur sängen och än mindre åka buss till skolan för att gå en långisdag som inkluderar historialektion. Hela dagen upplevde jag något jag beräknar vara reaktionen av A) efterreaktion av igår?, B) stannade uppe för länge igår och C) börjar bli utmattad av att inte kunna ta taxin till skolan. Det var en konstig känsla som lade sig i grunden och nästan fick mig att ge upp och skolka halva dagen. Dessutom blev jag sur på Lisa och Sandro för att de inte ville sitta jämte mig och Flis på coca-cola-föreläsningen, euhm? Jag började nästan gråta herregud. Oftast, innan man börjar gråta, så vet man väl åtminstonde vad det är man är ledsen för? Weird.
Konstigt att igår, "the day", blev en hyfsat hövlig dag medan dagen efter blev o-ordnat kaos.
I guess sorrow doesn't play by the rules.
RIP father. Miss you love you. Forever.
Åsikter
Trackback
